23/09/2026
Min vändpunkt – när jag gav upp 🤎
Min vändpunkt i utmattningen kom när jag gav upp!
Jag låg på vardagsrumsgolvet med benen upp på soffan och sa högt i frustration:
”Jag ger upp. Nu ger jag fan upp.”
Det handlade inte om att ge upp livet.
Jag gav upp kampen och tron på att jag kunde bestämma hur framtiden skulle bli.
Kampen mot tanken på att kanske aldrig kunna jobba igen, vara aktiv eller leva det liv jag hade föreställt mig.
Jag släppte prestigen. Släppte kravet på att jag skulle vända. Och kanske för första gången släppte jag lite av kampen och kraven på mig själv.
Det var först då något sakta, sakta började förändras.
Jag slutade kräva av mig själv att bli bättre och kunde vara lite mer i den tillvaro som faktiskt var även om det var bitvis tröstlöst.
Långsamt växte en känsla fram som inte funnits tidigare:
Att jag kan vara en fin person utan att göra något.
Att jag har ett värde även när jag inte presterar.
Att människor kan vilja ha mig i sina liv, inte för det jag gör, utan för den jag är innerst inne.
Även den trötta, ledsna och okapabla Johanna är okej.
Inte bara den positiva, drivna och glada versionen.
Det låter kanske självklart, men för mig var det allt annat än det!
