Hjärtans Slöjd Måleri & Konstnärskap

17/06/2026

13/06/2026

Ja, jag skriver också

Inte alltid så djupt och omvälvande kanske, för det blir mycket ”kommunikation” och ”administration” av det jag skriver.

Men skriver, ja det gör jag och har alltid gjort. Ibland knattrar jag, mer eller mindre ivrigt och innerligt, på tangentbordet och sprätter ofiltrerade tankar och funderingar omkring mig på det världsomspännande nätet. Andra gånger blir det en dikt eller ett litet kåseri som sannolikt aldrig igen får se dagens ljus eller granskas av andra ögon än mina. Och jodå, visst ligger det en påbörjad bok här och samlar damm, möjligen fler än en till och med.

Förr skrev jag med penna, numer nästan uteslutande med fingrar eller tangenter. Till någon del beror det kanske på innehållet i det jag skriver, men främst beror det på att mina händer inte längre kan på samma sött utan blir stela och omedgörliga väldigt fort, de dagar de fungerar såpass att jag kan hålla i något spetsigt alls utan att riskera blodvite.

Saker kommer ur mig. Hela tiden. Allt fastnar visserligen inte på papper eller blir digitalt, men det strömmar ofta så mycket i mitt huvud att det blir en fors som måste tyglas och då är skrivandet det medium varvid jag bäst får skulpterat fram både juveler och kolbitar med.

Någon egen dikt har jag inte mod att dela idag, utan det får bli ett par rader ur en låttext av Leonard Cohen som min kära vän Lisa skickade till mig en natt då vi båda satt rastlösa och vakna i våra respektive hörn av den mörka natten.
Lisa lämnade oss för lite mer än ett år sedan och jag saknar henne något enormt just på grund av att vi hade ständigt pågående diskussioner och samtal om stort och smått och i tid och otid. Hon blev efter många års vänskap även en mentor och en källa till kunskaper och erfarenheter i måleri och betydde väldigt mycket för min lite skygga, hämmade och mycket frustrerade konstnärssjäl.

Sånt är livet, det går vidare. Tankar tänks, drömmar dröms och tavlor målas, (och görs hö hö). Och skriver, det fortsätter jag nog göra tills jag också dör.

30/05/2026

Kreativt avlopp

Ja, det är också vad det är. Lika mycket som måleriet är ett kreativt utlopp så är det också ett avlopp. Man tillskriver ofta kreativa processer och skapande att ha en terapeutisk effekt. Ibland t o m en katarsisk, en förlösande eller en utrensande verkan, och det stämmer väldigt mycket i mitt fall.

Som kroniskt sjuk och funktionshindrad så ställs jag inför lite annorlunda utmaningar och prövningar på min väg. I sakens natur, med de handikappande förutsättningar jag dras med, ligger att mörkret ofta är påtagligare än ljuset. Det är så, ett trist faktum bara, och även om jag önskar att det påverkade mig mindre så är det ofrånkomligt att livet i allmänhet, allt det där som annars bara ”flyter på” och ”är lugnt”, får mörkare och smutsigare kanter ibland. Naturligtvis speglas detta även i min konst.

Jag målar för min hälsas skull, så är det nog mest. Visst finns det kanske i bakgrunden, någonstans, en liten dröm, eller förhoppning, om att nå ut och att få synas, men i huvudsak målar jag och skapar för mig själv.

I skapandet kan min hjärna ta en paus och uppehålla sig kringfört aktuella ämnet och dess vara, eller inte vara. Och varför, och hur, och allt annat som bubblar och fräser kring så existentiella grubblerier.

Men jag stannar här. Låter saken bero och vara som det är.

Jag kan bara konstatera att det ur mig kommer en massa saker, alster av allsköns ursprung och med alla möjliga, och kanske omöjliga, upprinnelser. Ibland får skeendet kallas utlopp eller för något som bara rinner ur mig helt naturligt och som den självklaraste saken i världen måste det ibland även få kallas för avlopp, för dess utrensande effekt.

Inlägget är författat i affekt efter att ha rensat inkorgen på all extra skräppost som tillkommit efter att jag började publicera på Facebook och Instagram igen…

Bild: “Urban”
Canvas 70x50cm
Akrylfärg, PVA-lim och Latexfärg(?)

12/05/2026

Internationella ME-dagen 12 maj 2026

Bilden är från en ny serie jag påbörjat som utforskar och fokuserar på känslor. Den blå färgen får idag representera färgen på de band och rosetter som idag och hela månaden syns världen över för att belysa lidandet i patientgruppen med ME.

Behovet av hjälp, uppmärksamhet och stöd är samma eller större som föregående år.

Jag skänker i år till RME, Riksförbundet för ME-patienter, men det finns ett stort behov av monetärt stöd så hjälp oss gärna genom att stötta någon av alla organisationer som arbetar med att synliggöra oss, vår sjukdom och våra behov.

Stöd RME du också.

Eller Open Medicine Foundation som forskar mycket på ME och saker som att hitta biomarkörer som underlättar diagnosticering och behandling av ME. https://www.omf.ngo/ways-to-donate/

Millions missing är ett globalt initiativ som advocerar för rättvisa och upplysning för ME-sjuka. https://www.meaction.net/millionsmissing-2026-fundraiser

Behovet av hjälp och pengar är stort och det finns många sätt att hjälpa på.

Tack på förhand! 💙

09/05/2026

Plopp! Pang! Smack! Så fanns den där, en röd stövlett.

Att måla intuitivt är inte lätt.
När jag målar abstrakt handlar det ofta, om inte alltid, om att måla intuitivt. Och det är för det mesta en stor prövning varje gång. Jag måste sträcka mig långt in i lådor och f**k, undersöka ytor, skrymslen och vrår av mitt inre på ett kravlöst, planlöst sätt som är långt ifrån hur jag fungerar normalt. Jag måste ta det jag hittar där, eller som dyker upp, för vad det är och låta det bli vad det blir. Tillåta mig att acceptera det jag finner och lyfta fram det i ljuset oavsett rädslor och osäkerhet.

Jag är i regel en försiktig general, som det heter, och vill gärna veta på förväg vad som skall bli, eller vad som skall ske. Jag planerar gärna, om jag kan, och impulser kan vara både vänner och fiender då jag lika ofta uppfattas som stabil och kontrollerad som ofiltrerad och rak.

En målning jag startade nyligen har vänts och vridits på. Saker har fått liv, målats över och ibland återuppstått eller transformerats. Som vanligt i arbetet med att förvandla en enfärgad torr yta till något som är blött och fullt av färger och liv så fascinerar processen mig lika mycket varje gång, inte sällan mer än slutresultatet.

Här dök det upp en röd stövlett, och plötsligt fick kaoset ny mening och tavlan ett tema.

70x50 cm försträckt canvas, ”mixed media”. Ett ”work in progress” som jag hoppas skall bli något jag kommer minnas länge, av många skäl.

Trevlig helg!

26/04/2026

25/04/2026

”Stepping stones”
Akrylfärg
Akvarellpapper 300g
20x20cm

Den blå stentrappan, eller ”Stepping Stones”, är resultatet av en abstrakt studie jag gjorde för ett tag sen.

Det finns mycket att säga om färgval, former, rörelser och tankar kring dess skapande, men som allt annat jag målar och skapar tillkom den under tiden som mitt liv fortlöpte. Förmodligen syns det ibland mer och ibland mindre hur jag mått under den specifika tidsrymd då ett visst verk fått liv. Kanske syns det på samma vis hur intuitivt eller kontrollerat och styrt arbetet varit? Men att det speglar allt kring mitt väsen och min tillvaro är nog ofrånkomligt.

Hur jag tänkte och kände kring den här studien lämnar jag därhän, även om jag minns min reaktion då jag möttes av frågan om hur jag mådde när detta tillkom, för jag hade inte sett det själv.

Det fanns dock en intention, en tydlig avsikt, med processen som utmynnade i de blå stenarna. I tanken bara avsett att vara ett experiment som skulle leda till något som var lite mer ”färdigt” och avsiktligt.
Såhär i efterhand inser jag oundvikligen hur enormt mycket som snurrade i mitt trötta huvud och kring mitt kantstötta hjärta just då.
Och stolt är jag ändå över den här lilla tavlan, (inte större än någonstans runt 20x20cm), för den skildrar ett djup och en sanning på ett avskalat och naket sätt som är väldigt personligt.

Jag stannar där.

Tack för att du tittat och läst.

Bild 1: Slutresultatet ”Stepping stones”.
Bild 2: I den vita ramen, den bild jag fokuserat på av de s*x i studien.
Bild 3: Andra ”tagningen” och vidareutvecklingen i studien.

13/04/2026

Det ligger i betraktarens öga

Ett uttryck väl värt namnet när det kommer till abstrakt konst. Kanske är det till och med en nödvändighet för upplevelsen av den!?

Hursomhelst. När inte hälsan tillåter några större engagemang och sessioner där färgen sprätter omkring mig och kreativitetens iver brinner som en svetslåga så är det inte ovanligt att jag ligger och leker med bilder på mina målningar i telefonen.
Ofta är det en sorts minnesanteckning så att jag inte glömmer bort något spår eller en idé jag har för en målning, (vilket ändå är ett ständigt förekommande irritationsmoment tyvärr).
Och ibland är det bara för att få lättat lite på det kreativa tryck som ibland byggs upp när hjärnan, hjärtat och själen vill så mycket mer än resten av min eländiga kropp tillåter.

Jag svamlar. Även det ett inte helt säreget beteende då de kognitiva funktionerna ofta påverkas av fysiken…

Hursomhelst nr 2!

I den här målningen såg jag först en vidareutveckling med en figur lik en antik, grekisk staty som spränger fram, snett uppåt, från nedre högra hörnet, men sen övergick det till att jag såg en ko.

Såg DU kon?

Kanske något för en psykolog att tugga på en stund? Haha!

Ja ja, om det blir nåt annat av målningen hänger ju som jag tidigare nämnt på om jag kan släppa den fri som ”färdig” eller om den får fortsätta leva som ett ”work in progress”.

Häng med på min resa, på Facebook eller Instagram, så kanske vi får se.

Live long and prosper! 🖖

04/04/2026

”A work in progress (aka WIP)”

Jag har en tid ägnat mig åt abstrakt måleri, och jag måste erkänna att jag blivit omvänd. Från att, med ett visst mått av arrogans måste jag erkänna, ha fnyst åt denna konststil kan jag nu skriva under på att intuitivt och abstrakt måleri är långt ifrån så svartvitt och simpelt som det kan tyckas vid en första anblick. Visserligen är det bästa rådet jag fått kring abstrakt konst att inte försöka se mening eller mönster i det, men därefter följer att hänge mig åt det och låta kreativiteten styra. Detta har gett mig en klarare syn både på andras konst och min egen.

Samtidigt som målandet ger mig mycket glädje och ett stort mått respit från att vara sjuk så öppnar det också nya dörrar för mig hela tiden. Och i vanlig ordning springer jag med stor iver från det ena till det andra, är min karaktär trogen, och avslutar få av de resor jag tagit mig an. Många inre resor må komma till sitt mål, men det mesta av det jag målar tycks förbli ”works in progress”.
Eller så har jag bara svårt att släppa taget om alla mina älsklingar, för jag är lika kär i varenda en.
Precis som mig själv får de vara ofärdiga och i en fortsatt mognande process, denna förlåtande hållning känns som den mest naturliga trots allt, för jag jäktar och jagar inte som innan.

WIP in piece, my darlings!

Målningarna överst i bilden är ett mellanting mellan en övning i att ge mig hän och att guida det intuitiva kaoset. Under triptyken finns en vidareutveckling, eller snarare resultatet, av ovan övning. Fast allihop är de lika ofärdiga, oklara och oavslutade. De får nog fortsätta bo här med mig och alla de andra spegelbilder jag lagrar här i mitt livs lilla studio. Kanske blir även de accepterade som de ofärdiga men fulländade varelser de är en dag?

Glad påsk!