10/08/2026
Sensommarångest.
Finns det något sånt? I så fall lider jag av det. Rejält.
Och det märkliga är att det bara blir värre för varje år.
För mig kommer den i två omgångar. Den första när färjan lämnar Gotland. Man står där på däck, tittar mot ön som långsamt försvinner i horisonten och försöker intala sig att ”det är ju bara en ö”. Men kroppen köper inte det. Den vet att något är över.
Den andra smällen kommer nu. Någonstans mitt i augusti.
Skolorna börjar. Folk kommer tillbaka till jobbet. Kalendern fylls av möten, träningar och måsten. Plötsligt ska allt vara ”som vanligt” igen.
Jag avskyr ”som vanligt”.
Det är nästan som en fysisk känsla. Att tänka att det kanske inte blir fler kvällsdopp. Att veta att solen snart inte längre värmer ansiktet när man dricker morgonkaffet. Att uteserveringarna snart plockar undan stolar och bord. Att doften av grillat ersätts av blöta löv och mörka eftermiddagar.
Och barnen... de springer omkring helt obekymrade. De verkar inte ha förstått att vi nu går in i ungefär åtta månader av mörker, kyla och jackor. Själv går jag omkring och känner en märklig avundsjuka mot alla som fortfarande har en vecka eller två kvar av semestern. De lever fortfarande i ”innan”. Jag har redan hamnat i ”efter”.
Samtidigt vet jag ju att livet fortsätter. Fotbollen rullar vidare. Hösten har också sina fina dagar. Julen kommer. Våren också. Och någon gång i april börjar man ana att det faktiskt finns ett ljus i tunneln.
Men just nu?
Just nu känns det mest som att någon dragit ur kontakten till sommaren.
Och det är väl precis det som är sensommarångest.
Att sörja något innan det egentligen tagit slut.
